Webbinarium 22 samt 24 april

Prova på dag – ett webbinarium om Katekumenatet – Vuxenväg till tro 22 april
Är du nyfiken på katekumenat eller funderar på att starta upp en grupp i din församling? Då är detta en förmiddag för dig!
Läs mer/anmälan

Ett fördjupningswebbinarium för dig som arbetar med Katekumenatet – Vuxenväg till tro 24 april
En fördjupningsdag för medarbetare (anställda såväl som ideella) för att fördjupa kunskapen om och får möjlighet att dela erfarenheter av att leda vuxenpedagogiskt arbete och katekumenat i synnerhet.
Läs mer/anmälan

Elena berättar om sin vandring på vuxen väg…

Jag är ny i kommunen, ny i landet, ny i tron… så började jag min presentation när våra ledare Virpi och Margareta bad alla deltagare att berätta lite grann om oss själva på den första träffen.

Vilka? De som vill veta mer om den kristna tron, de som tvivlar, de som vill dela med sig av sina religiösa upplevelser, erfarenheter, upptäckter. De som vill prata om livet i största allmänhet.

Jag som är uppvuxen i det forna Sovjetunionen fick lära mig från den första dagen på skolbänken att ”religion är ett opium för folket” att ”kommunister är ateister”, att ”det är skamligt att gå till kyrka, det är bara gamla obildade ”babushkor” som går dit och gör något så löjligt som att be och korsa sig”.

De lektionerna satt kvar i huvudet länge, mycket länge, den största delen av mitt liv. I det livet, med alla dess ”måsten” och prestationsångest och de globala förändringarna både ute och inuti fanns det varken tid eller utrymme för det själsliga och det andliga.

Jag vet inte men jag är kanske inte ensam i att uppleva det så att när livet blir lugnare och tillvaron tryggare och bekvämare så börjar man höra sin själs röst? Man börjar fundera om livet på ett annat sätt, analysera och omvärdera. Man börjar se saker och ting i ett annat ljus.

Jag är glad över att just i ett sådant livskede fick jag vara med på ”vägen till vuxentro”. Vägen går mig till mötes. Sällskapet gör vägen trevligare och lättare och mer givande.

Vill du gå samma väg?”

Elena

Möt Niclas i sin roll som medvandrare

Katekumenat, varför då?

När jag var i 20-års åldern, kom jag för första gången i kontakt med Gud.Jag kom i alla fall i kontakt på ett sätt som jag är medveten om, och jag gick med i en frikyrkoförsamling.

Jag blev väldigt engagerad, i församlingen, och när jag ser tillbaka var det en väldigt både spännande och intensiv tid i mitt liv.

Engagemanget, tillsammans med ungdomens oerfarenhet, lämnde inte mycket utrymme för egna reflektioner och funderingar, utan jag tog emot de sanningar som presenterades för mig. Jag blev som sådden bland tistlarna, som kvävdes av världsliga bekymmer och problem, då min tro saknade ett ordentligt rotfäste och efter ett par år skar det sig mellan mig och Gud.

Jag saknade kontakten, men hade inget sätt att hitta tillbaka igen. Mitt tidigare liv stod ivägen. Jag ville finna Gud igen, men den enda tro jag kände till var den jag levt med tidigare och den ville jag inte tillbaka till igen. 15 år senare kom jag på nytt i kontakt med kyrkan igen, denna gång genom pilgrimslivet.

Jag hörde talas om något som kallades katekumenatet, och även om det var ett krångligt ord kände jag att det kunde vara en plats att börja söka min tro igen. En plats där jag tillsammans med andra sökare kunde börja söka en ny gudsrelation, en relation som kom mer inifrån mig själv och som berikade mitt liv som medelålders istället för som en yngling.Min tid som katekumen var inte särskilt dramatisk, men katekumenatet var en trygg plats att återvända till, där jag både kunde börja klä min tro och mina tvivel i ord, och där jag kunde lyssna till hur andra tänkte och resonerade.

Min bild av Gud förändrades sakta, och bilden fick både ett större djup och en större färgskala. Plötsligt hade tiden gått och katekumenatet tog slut.

Jag blev då tillfrågad om jag ville fortsätta som medvandrare, när nästa omgång med katekumener skulle börja. Jag nappade på erbjudandet och fortsatte i katekumenatet, men med en ny roll. Nu var det inte mina frågor som var det viktiga, utan vad jag kunde bidra med till de nya katekumenernas funderingar och grubblerier.

Den första tiden, med den nya gruppen, visade det sig vilken bredd av frågor och upplevelser människor bär på. Någon var troende, och hade varit mycket i kyrkan, men ville fördjupa sin tro. Någon hyste väldigt mycket agg mot kyrkan, och dess ritualer, men hade tagit mod till sig för att ta reda på hur kyrkan var nu för tiden.

Min roll som medvandrare var att vara med och diskutera katekumenernas frågor, och dela med mig av mina erfarenheter och tankar.

Det var en stor glädje, och förmån, att få fortsätta att prata tro och liv i en atmosfär av tillit och öppenhet. När katekumenatet närmade sig slutet, och vi tittade tillbaka på tiden som gått, var det slående att se hur katekumenerna hade växt och utvecklats som människor, både själsligen och andligen. Nu har nästa omgång med katekumener börjat, och jag fortsätter som medvandrare. Jag ser lika mycket fram mot våra träffar nu, som när jag själv var katekumen, även om det var fyra år sedan jag själv började. Om jag ska försöka svara på frågan i min rubrik så får jag nog säga att jag är övertygad om att katekumenatet är ett suveränt sätt för kyrkan att möta människor som söker.

Det är ett fantastiskt sätt för människor som söker, grubblar och funderar att komma vidare med sina frågor. Men framförallt är jag övertygad om att katekumenatet är Guds verkstad.

Niclas Embe

Med tron i hjärtat

Med katekumenatet har Folkekirken också fått ett koncept till att nå ut över murarna och skapa ett rum. När jag var i Danmark mötte jag åter Irene, jag har mött henne vid flera tillfällen under åren och jag bad henne berätta vad det betyder för henne att vara ledare och medvandrare i Danmark. Här är hennes berättelse! Tack för att du delar med dig Irene!
/ Susanne Lindström

För några år sedan gick jag till ett Bibelmaraton. Ett mycket bra arrangemang. Sedan blev jag uppringd av en annan deltagare, som frågade om vi inte skulle kunna bilda en grupp där vi kunde läsa Bibeln i relation till oss själva i stället för på en hög, intellektuell nivå. Just det saknade jag också. Jag har frågat mig varför Folkekirken inte ställer en sådan möjlighet till förfogande, något man hittar i många frikyrkor. Jag sände förslaget vidare till en präst, men det fanns inget koncept för det. Så, mitt i all stress, föll idén.
Men så förflyttade sig katekumenatet över Öresund till Danmark, och vi fick där ett koncept till att skapa några ramar för att kunna tala om tro och tvivel utifrån egna erfarenheter och känslor. Några ramar, inom vilka där finns en absolut respekt och plats för den enskilde, och där alla kan tala fritt ur hjärtat, där det råder tystnadsplikt inom gruppen. För många är det något helt nytt att hitta ett forum där man kan dela sina erfarenheter av tro och tvivel öppet med andra utan att vara rädda för att säga något galet, för en mycket viktig sak i katekumenatet är att inget är fel – att förstå på det sättet, att där inte ska finnas några lyftade pekfingrar, som gör att deltagarna känner sig begränsade i vad de ska tänka och säga – eller tro. Ingen har patent på meningen med Guds ord, för det talar på olika sätt till den enskilde, och alla hör inte detsamma. Det beror på var man själv står i livet. Den hierarki som finns i kyrkan finns inte i katekumenatet. Jag uppfattar katekumenatet som ett kristet tros-frirum, där ingen ska känna sig mindervärdig, för alla deltar på samma villkor, man delar – i ögonhöjd! Det upplever jag som en väldigt stor styrka, vilket också bidrar till att göra deltagarna starka, till att öppna upp för saker som det hittills har varit tabu att tala om – även inom kyrkan!

Med katekumenatet har Folkekirken också fått ett koncept till att nå ut över murarna och skapa ett rum, där kristna sökande kan möta andra kristna sökande, tala om Bibeln utifrån egna erfarenheter och känslor. Något som många – inklusive undertecknad – har saknat. Man skulle också kunna kalla det en form av modern mission.
Även om jag mycket väl kan höra en god uttolkning av en bibeltext i kyrkan, är det också viktigt att vi tillsammans med andra funderar på och delar med oss av det Bibeln säger oss, helt personligt i vårt eget liv. För Bibeln innehåller i verkligheten svar på livets alla frågor – stora som små. Man ska bara läsa den med ett öppet hjärta. Vara inställd på att lyssna med hjärtat. När man läser Bibeln noggrant kan man tolka den med utgångspunkt från vår egen tid. Det är viktigt, och det är bl.a. sådana tolkningar man får sig till livs i kyrkan på söndagen. Men om du dessutom vill använda Bibeln mer personligt i förhållandet till ditt eget liv, ska texten läsas med hjärtat och lyssnas till med hjärtat. För tron sitter inte i huvudet, tron sitter i hjärtat!
Katekumenatet är väldigt viktigt för mig, för jag har aldrig tidigare upplevt en sådan möjlighet till att tala öppet om sin tro inom Folkekirken. Tvärtemot – i den kyrka jag tillhör har det förekommit att någon vid kyrkkaffet har berättat om en personlig upplevelse av Gud. Detta har stärkt övriga kyrkobesökare, då det inte var och inte är brukligt att man talar öppet om sin tro och sina upplevelser av Gud. Det blev droppen som fick en liten grupp till att lämna Folkekirken och bilda sin egen kyrka! Det ska sägas att jag inte själv var vittne till detta men återberättar det, såsom jag fått det berättat av en av kyrkans präster.

I katekumenatet får vi också några redskap till att finna den ro, som behövs för att läsa och lyssna med hjärtat. Vi kommer långt med bön och kristen meditation, för ”bön är att tala till Gud, och meditation är att lyssna till Gud” (Diana Robinson). Själv har jag alltid använt mig av dessa redskap, men bara för mig själv, inte tillsammans med andra. Men när man använder dem tillsammans med andra, blir det lättare att tala om sin personliga tro, och man upplever den stillhet och ro, som behövs för att lägga märke till Gud. Katekumenatet är ett utomordentligt koncept till att bli medveten om Guds närvaro i vår vardag.

Jag har haft sådan tur att jag tillsammans med andra har kunnat samla en katekumenatsgrupp i en annan församling. Där är jag mötesledare. Och det är en verkligt härlig upplevelse, för de katekumener jag har, brinner för det. Några har känt sig avvisade av kyrkan och är därför ganska avståndstagande till den, men de har stannat i Folkekirken, därför att de ändå känner att det är där de är hemma. De är verkligt bra på att ta ansvar för mötena och talar öppet om att de får ut mycket av att delta och att de mycket gärna vill bidra till mötena. Jag känner att de kanske upplever katekumenatet som en liten oas inom kyrkan. Och så upplever jag det själv också. Jag har en riktigt god katekumenatsballast med mig från Helsjön. Jag är tacksam för att Line Hage retade mig och sade: ”Irene, du kommer att älska den mycket mer öppna och varma svenska traditionen”, varpå hon beviljade mig resan till Helsjön. Och ja, kursen på Helsjön var helt fantastisk på varje sätt. Även om det är något helt annan den unga Agnetha Fältskog hade i tankarna då hon skrev sången, måste jag säga som hon:

”Tack Sverige”

Med venlig hilsen
Irene Vestergaard