Katekumenat, varför då?
När jag var i 20-års åldern, kom jag för första gången i kontakt med Gud.Jag kom i alla fall i kontakt på ett sätt som jag är medveten om, och jag gick med i en frikyrkoförsamling.
Jag blev väldigt engagerad, i församlingen, och när jag ser tillbaka var det en väldigt både spännande och intensiv tid i mitt liv.
Engagemanget, tillsammans med ungdomens oerfarenhet, lämnde inte mycket utrymme för egna reflektioner och funderingar, utan jag tog emot de sanningar som presenterades för mig. Jag blev som sådden bland tistlarna, som kvävdes av världsliga bekymmer och problem, då min tro saknade ett ordentligt rotfäste och efter ett par år skar det sig mellan mig och Gud.
Jag saknade kontakten, men hade inget sätt att hitta tillbaka igen. Mitt tidigare liv stod ivägen. Jag ville finna Gud igen, men den enda tro jag kände till var den jag levt med tidigare och den ville jag inte tillbaka till igen. 15 år senare kom jag på nytt i kontakt med kyrkan igen, denna gång genom pilgrimslivet.
Jag hörde talas om något som kallades katekumenatet, och även om det var ett krångligt ord kände jag att det kunde vara en plats att börja söka min tro igen. En plats där jag tillsammans med andra sökare kunde börja söka en ny gudsrelation, en relation som kom mer inifrån mig själv och som berikade mitt liv som medelålders istället för som en yngling.Min tid som katekumen var inte särskilt dramatisk, men katekumenatet var en trygg plats att återvända till, där jag både kunde börja klä min tro och mina tvivel i ord, och där jag kunde lyssna till hur andra tänkte och resonerade.
Min bild av Gud förändrades sakta, och bilden fick både ett större djup och en större färgskala. Plötsligt hade tiden gått och katekumenatet tog slut.
Jag blev då tillfrågad om jag ville fortsätta som medvandrare, när nästa omgång med katekumener skulle börja. Jag nappade på erbjudandet och fortsatte i katekumenatet, men med en ny roll. Nu var det inte mina frågor som var det viktiga, utan vad jag kunde bidra med till de nya katekumenernas funderingar och grubblerier.
Den första tiden, med den nya gruppen, visade det sig vilken bredd av frågor och upplevelser människor bär på. Någon var troende, och hade varit mycket i kyrkan, men ville fördjupa sin tro. Någon hyste väldigt mycket agg mot kyrkan, och dess ritualer, men hade tagit mod till sig för att ta reda på hur kyrkan var nu för tiden.
Min roll som medvandrare var att vara med och diskutera katekumenernas frågor, och dela med mig av mina erfarenheter och tankar.
Det var en stor glädje, och förmån, att få fortsätta att prata tro och liv i en atmosfär av tillit och öppenhet. När katekumenatet närmade sig slutet, och vi tittade tillbaka på tiden som gått, var det slående att se hur katekumenerna hade växt och utvecklats som människor, både själsligen och andligen. Nu har nästa omgång med katekumener börjat, och jag fortsätter som medvandrare. Jag ser lika mycket fram mot våra träffar nu, som när jag själv var katekumen, även om det var fyra år sedan jag själv började. Om jag ska försöka svara på frågan i min rubrik så får jag nog säga att jag är övertygad om att katekumenatet är ett suveränt sätt för kyrkan att möta människor som söker.
Det är ett fantastiskt sätt för människor som söker, grubblar och funderar att komma vidare med sina frågor. Men framförallt är jag övertygad om att katekumenatet är Guds verkstad.
Niclas Embe