Jag är ny i kommunen, ny i landet, ny i tron… så började jag min presentation när våra ledare Virpi och Margareta bad alla deltagare att berätta lite grann om oss själva på den första träffen.
Vilka? De som vill veta mer om den kristna tron, de som tvivlar, de som vill dela med sig av sina religiösa upplevelser, erfarenheter, upptäckter. De som vill prata om livet i största allmänhet.
Jag som är uppvuxen i det forna Sovjetunionen fick lära mig från den första dagen på skolbänken att ”religion är ett opium för folket” att ”kommunister är ateister”, att ”det är skamligt att gå till kyrka, det är bara gamla obildade ”babushkor” som går dit och gör något så löjligt som att be och korsa sig”.
De lektionerna satt kvar i huvudet länge, mycket länge, den största delen av mitt liv. I det livet, med alla dess ”måsten” och prestationsångest och de globala förändringarna både ute och inuti fanns det varken tid eller utrymme för det själsliga och det andliga.
Jag vet inte men jag är kanske inte ensam i att uppleva det så att när livet blir lugnare och tillvaron tryggare och bekvämare så börjar man höra sin själs röst? Man börjar fundera om livet på ett annat sätt, analysera och omvärdera. Man börjar se saker och ting i ett annat ljus.
Jag är glad över att just i ett sådant livskede fick jag vara med på ”vägen till vuxentro”. Vägen går mig till mötes. Sällskapet gör vägen trevligare och lättare och mer givande.
Vill du gå samma väg?”
Elena